Ja, det är jag det. Mer nu än vanligt. Vet inte vad det är som pagar, men de senaste dagarna, snart en vecka, har tankarna precis innan jag somnar gatt at helt fel hall. Tankar som absolut inte behöver komma nu. Om vad som kan hända. Eller inte. Dödsangest deluxe? Sa nu sitter jag här jättetrött, för jag har tankarna att om jag är galet trött när jag lägger mig sa somnar jag direkt och tankarna hinner inte komma. och blir till slut förvisade till nan plats där de hör hemma! Varje kväll ligger jag och ropar pa Lars att han ska känna pa mitt hjärta, för jag lovar, det dunkar i superfart! Varje gang blir jag skitsur när han säger att det är precis som vanligt, för jag känner ju att det haller pa att dunka ur sin plats!

Det har varit ett lang ar. Pa sa manga olika sätt. Mycket som jag inte pratat om. Delat med mig av. Det är väl det som spökar nu. Jag längtar efter nästa ar. Ny start. Bli mig själv igen. Ja, det är faktiskt pa tiden. Njuta av livet. Leva livet!