Idag har jag känt mig som typ världens mest ensamma människa i hela världen. Vet egentligen inte varför, fick en ganska chock häromdagen när jag insag att jag har bott här i snart 5 ar. Helt galet vad tiden gar fort? Kanske hade jag haft högre förväntningar om hur mitt liv här skulle se ut efter 5 ar, med typ flytande tyska, värsta stora vänskapskretsen, och ja, jag kan nämna en massa andra saker. Nu ser det ju inte riktigt ut pa det sättet, men jag har ocksa insett att jag har svart att ge mig själv en klapp pa axeln ibland, och inse att jag faktiskt är bra.