Ah

Imorse tog jag kidsen och begav mig till tagstationen och hämtade upp M och J. En dag i Bern väntade. Efter ungefär 10 minuter pa taget (resan tar ungefär 30 minuter) angrade jag mig djupt. Det kan fortfarande förvanad mig att tva skitar, inte mycket större än 1 meter stora, kan vara sa jobbiga! Men sen har tankarna gatt. Ar de verkligen sa jobbiga? Eller är det jag som tycker att det känns jobbigt, för att jag maste säga till dem, och rätta dem hela tiden, inte för att jag tycker att de egentligen gör nat fel, utan för att det är det jag förväntar mig att främlingarna runt mig pa tagget, i affären, pa bussen och sa vidare väntar sig av mig, som mamma? Och att det är min stress över detta som gör att Kottarna blir extra "jobbiga"? Om jag lugnar mig, och gör vad jag, personligen, tycker är rätt, sa ska det nog tusan bli bra det med! Och egentligen, varför ska jag bry mig om vad Snubben brevid mig pa taget tycker om mig och mina barn egentligen? Jag, och mina nära och kära, vi som bryr oss, vet ju om hur underbara de faktiskt är.

Väl i Bern at vi lunch, drack kaffe och dregglade i en mataffär, en väldigt exklusiva sadan. En massa gottigheter fanns det, och det slank ner diverse currypaste i min korg. Inne i affären, vid köttdisken fick Isabella spel och började säga, med väldigt hög röst, med diverse pekningar mot köttet, "Kuh- kaka". Jag höll pa att dö, samtidigt som jag höll pa att garva ihjäl mig inombords. För er som inte vet, betyder kaka här, bajs. Alex, som tyckte att Isabella var skitrolig, och som mycket väl vet vad kaka betyder, hängde med pa hennes noter men överdrev det lite med "Kuh- kakakakaka". Igar när jag och Alex spelade memory, slog han handen i borde och sa "Scheiss, scheiss". Vi behöver ju inte hitta vem vi ska skylla pa iallafall, eftersom de dumma orden kommer ut pa tyska, och INTE svenska.

I Bern fick Alex även ett par nya skor (McQueen, what else) Isabella ett par sockeplast (hittade inga Kitty i hennes storlek, men Ninni Pooh som hon säger, gick hem det med. Jag fick tva par böcker, helt underbart. Vad jag har saknat att bara försvinna in i fantasins värld sadär!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0 bloglovin