Idag var jag och barnen över hos grannen och drack kaffe, för första gangen sen i, ja vad kan det vara, varas nangang? Och ja, jag borde ha fatt en ledtrad hur det skulle vara när det första som händer när vi kommer in är att J (2 1/2) tar sin Bobby car och bokstavligen total kör över handen pa sin lillebror (10 manader gammal).
Väl inne började "helvetet". Bade Alex och Isabella har blivit puttade, knytnävade, örfilade, nypna, slagna och totalt trakasserade. Emellanat trodde jag att J skulle skada dem ordentligt, och visste inte vad jag skulle ta vägen. Men jag tror stenhard pa What comes around goes around, och ser man hur V reagerade pa det sa känns det inte sa konstigt. Förr J i sin tur blev dragen i haret och i öronen av sin mamma. Jag tycker det är sa fel, sa himla fel att straffa sina barn pa det sättet, men samtidigt är det faktiskt inte min grej att lägga mig i hur andra föräldrar uppfostrar sina barn. Jag a andra sidan uppfostrar mina barn att man ALDRIG nansin ska slass utan vända andra sidan till och ga därifran, och idag vet jag att jag har gjort det bra. Inte en enda gang slog Alex tillbaka, även efter alla smällar han fick ta emot, min underbara unge! Men när han ställde sig i rummet och bara skrek rakt ut, da gick vi hem. Bada barnen har varit jätteklängiga och mammiga hela kvällen, stackars sma. Och det gör samtidigt ont i mammahjärtat när J kom ofta och kröp upp i min famn och vilade huvudet mot mitt bröst och sa "Mamma. Helt ärligt sa gör det jävligt ont. Vet inte hur manga ganger som han försökte dra bort eller putta bort Isabella fran min famn (stackarn blev helt hysterisk) för att fa sitta hos mig istället. Inte en enda gang gick han till sin egen mamma. Nej, jag kommer inte att sova gott inatt, men samtidigt är jag sa galet stolt över hur mina barn hanterade det. Och inser, att det är absolut inget fel pa dem, även om de kan ga mig pa nerverna ibland. Det finns uppenbarligen mycket mycket värre fall där ute...