Dessa (fa) dagarna som Lars har varit borta har verkligen gatt undan. Nu kommer han förvisso inte hem förrän imorgon, men när mer än halva tiden har gatt gar det sa mycket snabbare. Igar var vi ute hos M och J och en vän till henne och hennes dotter. Vi satt vid Burgäschisjön pa en filt och bara babblade och babblade och lite till. Det var otroligt lugnt med tanke pa att det var en 10 manaders, en 1aring, en 2aring och en 3aring, men alla kottarna var verkligen perfekta. Och det var sa otroligt gulligt av M, som hade hittat en armlös väst till Isabella och köpt den, bara för att hon kom ihag att jag hade nämnt att jag letade efter en. Jag är liksom inte van vid sant längre. Att folk sms:ar mig bara för att kolla läget, eller att de köper smasaker bara för att de hittar nat jag letat efter. Nej, gardagen var precis vad jag behövde, pa manga sätt och vis. Sen att vi efter en 3 timmars promenad (pinsamt nog lider jag av träningsvärk, men till mig försvar säger jag att det var en del uppförsbackar och stabrädan med Alex väger en del, fniss), blev fast i grannbyn i nästan 1 timme pa grund av knasiga bussar, det väljer vi att ignorera!

Idag blev det lugn dag, det behövdes efter igar. Det var riktigt varmt sa vi tog en lite längre runda till affären, bara för att njuta, andas och titta pa alla blommor och träd som har slagit ut. Jag tar verkligen inte detta vädret för givet, och tänker njuta till max, med tanke pa att det är april sa kan det ju vända när som helst. I affären fick Alex en strutglass. Han var jätteglad, det är första gangen han far en glass sadär i strut, som han far äta helt själv. Han mumsade och hade sig och tyckte det var jättegott, och sa go och snäll som han varit de senaste dagarna förtjänade han det. Han saknar ocksa sin pappa, det märks tydligt. När han hade ätit upp all glass och försökte sträcka ner tungan ännu längre ner i struten förklarade jag för honom att man faktiskt kan äta även den. Först tittade han ganska skeptiskt pa mig, men da sa jag till honom att iallafall smaka. Väldigt försiktigt tog han en tugga, och gud, lyckan, glädjen, jag det fanns sa manga sensationer i hans ögon att det var otroligt. Allt detta för en strut? Vad jag önskar att jag kunde leva livet genom en trearing ibland! Men det är ett äventyr med Alex, bara att fa syn pa en myra eller en daggmask är värsta grejen för honom, och vi kan titta och peka och prata om dem länge och väl. Han är även helt fascinerad av alla träd som blommar, och han visar mig ofta (Mamma, wow, titta!) de olika träden som blommar. För honom är ju det ren mystik vad det är som händer i naturen just nu, det är sa jäkla underbart att fa följa med pa hans resa!