De senaste dagarna har jag varken haft tid ork eller lust att blogga. Sa blir det ibland. Jag känner att humöret ligger nära botten och ja, sa blir det ibland med.
Mest av allt är jag trött i huvudet. Jag är trött pa hur människor behandlar varandra, pa hur vissa tror att de har rätt att hoppa pa folk de inte ens känner. Jag är trött pa hur man sa jäkla ofta blir hängd och skälld av andra mammor. Uppenbarligen i mammavärlden sa ska allt vara skit, och helst ska man inte berätta att man är nöjd med sina barn, eller att man inte tycker att en förlossing är det värsta som finns. Eller som, i manga fall, när jag säger att jag har fött bada mina barn, helt utan smärtlindring, sa far man skit för det och kommentarer som "Gjorde du det för att du ville vara tuff eller". Ehm, ja? Va fan? Eller att man rakar säga till nan annan att försök du, det är inte sa illa, ve och fasa om man rakar säga det. Ar förlossningen en san grej som man ska göra värre, bara för att ha en man som tycker synd om en? För att inte tala om allt (ursäkta) jävla gnäll när man är gravid. Jag tycker personligen inte att det är ok att bete sig som rent ut sagt en jävla bitch, och sen skylla pa att man är gravid. Eller skylla pa "hormoner". Det gar att kontrollera sig, oavsett.
För att inte tala om bebisars och barns sömn. Blir nästintill värsta häxjakten om man rakar säga att man har barn som sover bra. Uppenbarligen är det nat man ska prata tyst om för att inte stöta sig med andra?
Sen kommer vi till detta med dagis. Uppenbarligen sa är man självisk och missgynnar sina barn om man inte har dem pa dagis? Jag säger bara, ta mig i brasan! Det är väl ända allas val huruvida man vill det eller inte? Sen tycker jag inte att det är själviskt, första hur gärna jag hade velat komma ut och jobba och ha mig. Lars räknade häromdagen, att dagiskostnader för Alex och Isabella hade gatt pa cirka 350.000 kronor om aret. Nej, da stannar jag hellre hemma. Och ger upp karriär och lägger min hjärna pa vilning nagra ar. Själviskt- inte det minsta!