Jag har ju nämnt nu sen Isabella kom att Alexander är lite (väldigt) upp och ner och jobbig. Det som har tagit mest pa mig är det faktum att han är sa sur pa mig, och visar det tydligt. Vara tupplurar har för mig alltid varit en mysig stund pa dagen, men sen ISabella föddes sa har han vägrat lata mig ens ta i honom när vi ska tupplura och vänder sig bort fran mig i sängen och somnar sa langt bort fran mig han bara kan komma utan att trilla ur sängen. Behöver jag da berätta vilken känsla det var ikväll när vi gar in och tupplurar och han vänder sig mot mig, börjar "prata" en massa och bara ligger myspys med mig tills han somnar i min famn? Det var manga tarar av lycka som kom, det kändes sa himla bra att det inte gar att beskriva med ord att ha den stunden med honom!