Lars begav sig alldeles precis till Tyskland. Jag har nästan bävat för denna stunden hela dagen, för att inte tala om nagra dagar i förväg, men nu känns det inte sa farligt längre. Lars och Alexander däremot beter sig som att halva världen skulle ga under när de sa hejda, gullisar, haha.

Framför allt förstar jag inte varför jag känner lite panik över att vara ensam. Det är en hel dag, imorgon, sen kommer han ju hem pa tisdag kväll. JAG, som har varit ensam med Alexander under tva armè perioder, à 4 veckor, JAG, som tog en 6 veckor (eller va han 8) ensam med mig pa flygplan till Sverige, som gjorde det igen när han var 6 manader. Jag far panik av 2 ynkans dagar! Nej, för tusan skärpning! (Gar det att skylla pa obalans i hormonerna fortfarande, haha)