Totalt överkörd
Det är inte ofta som jag gnäller, därför känner jag att det är dags nu.
Vissa människor kan ibland trampa mig pa tarna, men ibland, sa känns det som att jag blir totalt överkörd av en stor jävla bulldozer. Jag behöver ju inte nämna nagra namn, det är bara till att kolla tidigare inlägg om vad vi gjorde igar sa borde det vara ganska sa logiskt om vad jag pratar om.
Vi hinner inte mer än att komma innanför dörren förrän Alexander börjar bli dragen i, av rent överentusiastiska människor. Detta är ocksa människor som han inte träffar sa ofta, och jag kände hans stress direkt. De bokstavligen drog oss in i ett rum i huset och visade en present dem hade köpt till Alex. En trehjuling.... Nu later jag kanske jävligt otacksam, men just en san som vi hade önskat oss i julklapp fran "riktiga" farfar. Jag kan känna att när det galler sana större saker, att folk kan varna mig först, kolla om det är ok. Och eftersom de gjorde san jäkla stor grej av det hela sa ville Alex knappt titta pa den, han är ju inte dum utan kände ju av all stress och rent ut sagt överdrivenhet. Sen fortsätter det med att han far en chokladkalender, och det är inte farligt, men det var sättet dem gav den pa, med kommentaren "Han har inte en san här redan va?". Vada, kan han inte ha fler än en? Och Lars säger nej (hur kunde han veta att jag skulle köpa varsin idag) och da ser dem sa jäkla nöjda ut. Men det kvittar väl för fan om han har 1 eller 5? Senare sa jag till Lars, att om det alltid kommer att vara sa när Alex ska fa nanting sa far han säga ifran, för Alex kommer att märka av sant. Det är väl för tusan ingen tävling? (Kan tillägga att när farmor och farfar var hemma hos oss tidigare sa fick Alex ett Kinderägg, en sa enkel liten sak, men han bar med sig leksaken överallt, hela dagen, även hem till dem andra pa kvällen...)
Sen sa kommer det som stressar mig mest, nämligen diskussionen om förlossningen. Eller, uppenbarligen att folk förväntar mig att vara pa sjukhuset minst 2-3 dagar efterat. Jag höll pa att sätta i halsen, vada stanna 2-3 dagar?? Alexander är, och kommer ALLTID att vara nummer 1 för mig, och det kommer inte att ändras bara för att vi far en ny bebis. Anda skillnaden kommer att vara att hon kommer ocksa att vara nummer 1 för mig, men jag har mer än tillräckligt med plats för att ha dem pa DELAD plats. Men det tyckte dem var jättekonstigt, för hus ska jag "orka" ta hand om Alexander och en nyfödd bebis, klart att jag ska stanna kvar pa sjukhuset. Halla, var tog mina tankar och önskemal vägen. Nej, Lars fick göra klart för dem, att han tar ju faktiskt semester, sa även om det skulle bli komplikationer som gör att jag maste stanna kvar, sa tar ju HAN hand om Alexander. Da tittade dem pa oss som att vi var rent vansinniga (ungefär som att Lars skulle tillbaka till jobbet dagen efter medan de har hand om Alex och jag gosar bebis pa sjukhuset??) Nej, inte en chans att jag skulle stanna kvar pa sjukshuset i flera dagar, om det är helt utan komplikationer, och inte se Alexander pa flera dagar. Snacka om ett ypperligt sätt att se till sa att jag far förlossningsdepression eller nat!
Nej, vara planer är att Alex följer med oss till sjukhuset när vi känner att det är dags (även om jag räknar med igangsättning igen) och att sen sa stannar Alex sa länge jag känner att jag orkar (herregud, jag ska föda barn, jag är väl inte döende!), sen antingen kör Lars Alex till dem, eller sa kommer dem till sjukhuset och hämtar Alex, beroende pa tiden. Sen sa är Alex där i nagra timmar, MAX (annars sa skickar jag iväg Lars när bebisen är ute och tar hand om Alexander) och sen sa aker vi hem, alla 4 sa fort som möjligt, stänger dörren, stänger av telefonen och isolerar oss i nan dag eller sa, och bara tar det LUGNT, och later Alexander vänja sig vid sin nya syster. Inte en chans liksom att vi lämnar bort honom i flera dagar, far inte träffa mamma, sova ensam hos nan som han aldrig har gjort innan för att sen komma hem och det är en liten bebis där som tar plats... HALLA JA!
Sa nu sitter jag här och har lagom ont i magen... Suck. Att folk inte bara kan lyssna och respektera?
Vissa människor kan ibland trampa mig pa tarna, men ibland, sa känns det som att jag blir totalt överkörd av en stor jävla bulldozer. Jag behöver ju inte nämna nagra namn, det är bara till att kolla tidigare inlägg om vad vi gjorde igar sa borde det vara ganska sa logiskt om vad jag pratar om.
Vi hinner inte mer än att komma innanför dörren förrän Alexander börjar bli dragen i, av rent överentusiastiska människor. Detta är ocksa människor som han inte träffar sa ofta, och jag kände hans stress direkt. De bokstavligen drog oss in i ett rum i huset och visade en present dem hade köpt till Alex. En trehjuling.... Nu later jag kanske jävligt otacksam, men just en san som vi hade önskat oss i julklapp fran "riktiga" farfar. Jag kan känna att när det galler sana större saker, att folk kan varna mig först, kolla om det är ok. Och eftersom de gjorde san jäkla stor grej av det hela sa ville Alex knappt titta pa den, han är ju inte dum utan kände ju av all stress och rent ut sagt överdrivenhet. Sen fortsätter det med att han far en chokladkalender, och det är inte farligt, men det var sättet dem gav den pa, med kommentaren "Han har inte en san här redan va?". Vada, kan han inte ha fler än en? Och Lars säger nej (hur kunde han veta att jag skulle köpa varsin idag) och da ser dem sa jäkla nöjda ut. Men det kvittar väl för fan om han har 1 eller 5? Senare sa jag till Lars, att om det alltid kommer att vara sa när Alex ska fa nanting sa far han säga ifran, för Alex kommer att märka av sant. Det är väl för tusan ingen tävling? (Kan tillägga att när farmor och farfar var hemma hos oss tidigare sa fick Alex ett Kinderägg, en sa enkel liten sak, men han bar med sig leksaken överallt, hela dagen, även hem till dem andra pa kvällen...)
Sen sa kommer det som stressar mig mest, nämligen diskussionen om förlossningen. Eller, uppenbarligen att folk förväntar mig att vara pa sjukhuset minst 2-3 dagar efterat. Jag höll pa att sätta i halsen, vada stanna 2-3 dagar?? Alexander är, och kommer ALLTID att vara nummer 1 för mig, och det kommer inte att ändras bara för att vi far en ny bebis. Anda skillnaden kommer att vara att hon kommer ocksa att vara nummer 1 för mig, men jag har mer än tillräckligt med plats för att ha dem pa DELAD plats. Men det tyckte dem var jättekonstigt, för hus ska jag "orka" ta hand om Alexander och en nyfödd bebis, klart att jag ska stanna kvar pa sjukhuset. Halla, var tog mina tankar och önskemal vägen. Nej, Lars fick göra klart för dem, att han tar ju faktiskt semester, sa även om det skulle bli komplikationer som gör att jag maste stanna kvar, sa tar ju HAN hand om Alexander. Da tittade dem pa oss som att vi var rent vansinniga (ungefär som att Lars skulle tillbaka till jobbet dagen efter medan de har hand om Alex och jag gosar bebis pa sjukhuset??) Nej, inte en chans att jag skulle stanna kvar pa sjukshuset i flera dagar, om det är helt utan komplikationer, och inte se Alexander pa flera dagar. Snacka om ett ypperligt sätt att se till sa att jag far förlossningsdepression eller nat!
Nej, vara planer är att Alex följer med oss till sjukhuset när vi känner att det är dags (även om jag räknar med igangsättning igen) och att sen sa stannar Alex sa länge jag känner att jag orkar (herregud, jag ska föda barn, jag är väl inte döende!), sen antingen kör Lars Alex till dem, eller sa kommer dem till sjukhuset och hämtar Alex, beroende pa tiden. Sen sa är Alex där i nagra timmar, MAX (annars sa skickar jag iväg Lars när bebisen är ute och tar hand om Alexander) och sen sa aker vi hem, alla 4 sa fort som möjligt, stänger dörren, stänger av telefonen och isolerar oss i nan dag eller sa, och bara tar det LUGNT, och later Alexander vänja sig vid sin nya syster. Inte en chans liksom att vi lämnar bort honom i flera dagar, far inte träffa mamma, sova ensam hos nan som han aldrig har gjort innan för att sen komma hem och det är en liten bebis där som tar plats... HALLA JA!
Sa nu sitter jag här och har lagom ont i magen... Suck. Att folk inte bara kan lyssna och respektera?
Kommentarer
Trackback
