Igar var det dags att ga till doktorn igen, och jag hann inte mer än att säga hej till henne innan hon sa "Vill du ta Focretia idag?" Jag blev helt va va, vad är det för nat (hjätnan kopplade slött). Lars skrattade till och sa att det är svininfluensa vaccinet, och da blev jag helt ställt och lät ungefär "Va ska jag/borde jag/ kan jag/ vad tycker du". Allt det kom ut pa ungefär 5 sekunder, och doktorn fick sig ett litet skratt. Vi gick in pa hennes kontor och hon visade mig en massa statistik om svininfluensa hos gravida, bade dödsfall, intensivvard och hur man kan komma lindrigt undan. Hon avslutade med att säga att hon verkligen rekommenderar mig att ta det, och det var tillräckligt öfr mig att höra. Sjävla sprutan gjorde inte alls ont, det brände till lite som vanliga sprutor, men det var allt. Smärtan i armen som byggdes upp under dagen var dock allt annat än att leka med, FY TUSAN vad det gjorde ONT! När vi skulle natta Alexander pa kvällen sa grät jag nästan av smärta bara jag hade täcket över armen. Idag känns det bättre, lite ont gör det, men inte sa jobbigt som igar. För övrigt, sa känner jag inte av nan biverkning alls, hoppas att det fortsätter sa. Jag är mest glad att varken jag eller Alex far Pandemrix utan denna andra, som är helt utan kvicksilver. Det känns bra.

för övrigt gick det bra hos doktorn. Alla mina värden är jättebra, fortfarande behöver jag inte äta järntabletter, och kommer förmodligen inte att behöva det heller. Doktorn gjorde UL och kollade, och sa att det har inte växt ut nat sen sist, sa nu är det bekräftat till 100% att det blir en ISABELLA. Hon väger just nu 600 gram och är 28 cm lang. Alla organen är pa plats och ser jättebra ut, doktorn kunde inte riktigt se njurarna, men hon sag att kisseblasan var nästan full, och sa att gör henne är det ett tecken pa att njurarna funkar som de ska. Ingen klumpfot och ingen gomspalt. Huvudet är 5.4 cm i decemeter, sa perfekt för att vara halvvägs, da det ska ligga pa ungefär 10 cm. Sen slog doktorn om till 4D (!) UL och da höll jag pa att bli helt till mig. Där var hon, sa verklig, sa fin, söta lilla bebis. Och oförskämd da hon gjorde en gest till doktorn som fick henne att skratta sa hon nästan kissade pa sig. Jag ville bara be om mer mer mer, hade kunnat ligga och bara titta hela dagen pa detta underverk som just nu växer sa det knakar, alldeles har hos mig!

Jag antar att besöket och UL paverkade Lars ocksa, för pa kvällen när vi nattade Alexander och han hade somnat tittade Lars pa mig och sa "Tänk, snart har vi en till san här helt underbar varselse hos oss." och log med tarar i ögonen. Vad svarar man pa en san enkel mening, fylld av sa mycket kärlek? Jag bara log, för det kändes som att det var tillräckligt.